FÖRTRYCKSFRITT
Från rasmässig överhöghet till moralisk
I decennierna efter grundandet av Uppsala universitets rasbiologiinstitut, särskilt in på 50-talet och framåt, började rasbiologin tappa fäste. Sverige fick en självbild av att vara ”färgblinda” och engagerade sig för icke-vitas rättigheter runt om i världen.
På 60-talet började också utlandsadoptioner ta fart utifrån samma tänk att i Sverige såg man inte ras.
Hur kan man egentligen förstå det här, att Sverige på så kort tid gick från att vara framstående inom rasbiologin till att vara ”färgblinda”? Det är ett uttryck av olika sidor på samma mynt menar Catrin Lundström och Tobias Hübinette i sin bok Vit Melankoli. Sverige gick från en rasmässig överhöghet till en moralisk överhöghet. Sverige positionerade sig i världen som mest jämställt, mest civiliserat men nu utan förklaringar kopplade till ras.
En grupp som har utsatts för rasism länge i Europa och Sverige är romer. De har fördrivits i Europa i århundranden och på 60-talet kom en grupp som kallades ”de 48” till Sverige för att söka uppehållstillstånd.
Katarina Taikon var en romsk aktivist som gjorde mycket viktigt arbete för att lyfta romers situation i Sverige. Hon skrev ett brev till Olof Palme som var statsminister då angående de “48”. Palme svarade att man inte kunde ta in dem för de var för många, och utvisade dem.
När Martin Luther King Jr blev inbjuden av svenska staten att besöka Sverige på 60-talet ville han veta vilka som var motsvarigheten till den US-amerikanska medborgarrättsrörelsen, alltså de som kämpade emot rasism i Sverige. Han träffade då Katarina Taikon, vilket är ett erkännande av att det romerna utsattes för var rasism, trots Sveriges självbild av att vara fria från rasism.